Bokhyllor är lustiga – de är så mycket mer än bara förvaringsplatser för häftade och inbundna pappersark. Oavsett om det handlar om en handfull tummade pocketböcker eller om ett minutiöst katalogiserat bibliotek, finns här något av en spegling av ägarens personlighet.
Förr eller senare kommer också den punkt då en bokhylla börjar leva sitt eget liv: den tappar bort böcker och stökar till i den noggrant uttänkta ordningen; gamla luntor göms undan och ännu äldre plockas fram. Då – om inte förr – är det dags för upptuktelse och rättning i leden.
Det är egentligen först nu som min fru och jag på allvar har börjat blanda våra böcker. Det gäller därför att snabbt få ordning och reda innan hela lägenheten svämmar över; inte nog med att man annars riskerar att snubbla på travarna eller begravas under en hög med böcker – det är dessutom svårt att hitta vad man söker!
Vi har sålunda varit tvunga att ta ställning till vilka sorteringsprinciper som skall råda vid det stundtals ganska knepiga arbetet med att få böckerna på plats i hyllorna. Skall man blanda skönlitteratur och facklitteratur? Hur skall poesi placeras i förhållande till prosa och pjäser? Vad är viktigast: namnet på författaren eller namnet på den person som denne avhandlar? Var skall antologierna placeras? Uppslagsverken? Handböckerna? Avhandlingarna? Är det inte lika bra att blanda allt i en salig röra och sedan sortera efter något helt annat som färg, storlek eller pappersstruktur – eller varför inte förlagsort eller ISBN-nummer?
Vår lösning är emellertid betydligt mycket mindre excentrisk. Kortfattat kan den beskrivas som att facklitteratur (sorterad på ämne) placeras för sig och skönlitteratur (sorterad på författare) för sig. Ett beprövat system som säkert håller flera dagar utan nämnvärd övervakning – innan det är dags att börja sortera igen…
[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]
De bevingade blodsugarna invaderar just nu Uppsala – det tycks som myggen i år har ledsnat på lantisblod och istället dragit in mot stadens förföriska ljus.
Uppslagsverket 
I mina ögon är det aspekter som dessa som gör Wikipediaprojektet riktigt intressant. Det handlar inte bara om det faktum att oerhört stora mängder mänsklig kunskap nu samlas i en form som är gratis och tillgänglig för alla med dator och internetuppkoppling – hela formen får oss att ställa djupare frågor om hur kunskap samlas, organiseras och värderas.
Nu kan man i 
Bengt på 
Vänner av tv-serien 
Apropå byggnader i förfall: som betydligt ruskigare än gamla stationshus framstår de övergivna sjukhusen på 
Världen håller tummarna för 
Nu behövde president Nixon tack och lov aldrig hålla talet; 
Alltjämt står de där, järnvägsstationerna, likt monument över det 1800-tal som skulle binda samman hela världen med vägar, järnvägar och båtlinjer. De är rester från en värld före världskrigen, en värld och en tidsanda som kanske försvunnit för alltid.
De gamla järnvägsstationerna står emellertid kvar: många används fortfarande; andra har rivits eller lämnats att förfalla. Till de sistnämnda hör stationen i Canfranc i Pyrenéerna – en artonhundratalsdröm som aldrig riktigt hann bli sann. Stationens förfall har under flera år dokumenterats av tyskarna Stefan Gregor och Matthias Maas, och deras fotografier finns nu tillgängliga på
Senast kommenterat