Arkiv för maj 2005

Bortom skratten

Från nöjesfältet 1Det är något speciellt med nöjesfält – något sorgset och skrämmande som finns där någonstans bortom glada skratt och förtjusta skrik. Vissa ser till att skrämma sig själva genom allehanda bergbanor och karuseller, den ena luftfärden våghalsigare än den andra. Varje år försöker nöjesfälten bräcka varandra med nya, alltmer avancerade attraktioner. Om man, som jag, däremot är lite fegare och därför föredrar mer av markbundna attraktioner så är utbudet betydligt mindre. Med detta inte sagt att det är sämre – men det är definitivt annorlunda. Här finns, utöver karuseller och radiobilar, också riktiga klassiker som Blå Tåget, Lustiga huset och Kärlekstunneln.

När vi igår besökte Gröna Lund stod också dessa tre attraktioner på det givna programmet. Sålunda fick vi tillbringa vår dag bland skrattspeglar och snurrande golv; bland skrämmande skratt och märklig musik; bland spöken och monster, älvor och tomtenissar.

Från nöjesfältet 2Det är en märklig värld som uppenbarar sig när dörrarna stänger sig bakom en; det är en skymningsvärld som lever sitt eget liv. Det är en konstlad värld, en ständig skrattspegel för människan och hennes lustar, hennes fåfänga, skräck och begär. Det är en sorgsen, melankolisk och bedagad värld, som förtrollar så länge belysningen är dämpad. Nöjesparkens värld är som gråtande clowner och åldrande dragshowartister: tragik bakom en glättig yta. Magin finns bara i halvdunklet.

Från nöjesfältet 3Nöjesparken är en viktig del av vår kulturhistoria, och särskilt attraktioner som spöktåg, lustiga hus och kärlekstunnlar minner om svunna tider. Däri ligger charmen – en charm som går aldrig så hisnande bergbanefärder förbi.

Och det är också i dessa delar av nöjesparken som den andra, mörka sidan är som närmast. I dagsljuset framstår allt som fult, banalt eller tragiskt – men vem vet vilken tragik som döljer sig innanför Lustiga husets dörrar efter mörkrets inbrott? Vem vet vilka fasor som döljer sig bakom kulisserna i kärlekstunneln? Kanske är det därför som nöjesfältet är ett så vanligt motiv i skräckfilmer – här döljer sig någonting mer, någonting helt annat än ytans stoj och skratt…

Kusligast av allt är dock förmodligen den sanna berättelsen om Elmer McCurdy. Ett TV-team hade kommit till nöjesfältet Nu-Pike i Long Beach för att spela in ett avsnitt av serien “The Six Million Dollar Man”. När man skulle göra i ordning Lustiga huset för inspelningarna, fattade en man vid namn Chris Haynes intresse för en av papier maché-figurerna, “den hängde mannen”:

Elmer

I noticed human features that would not be present on a prop or dummy. I was pointing these things out to another crew member. As our discussion went on I said if you move his hands away from his private areas you will see something that is not “Paper Mache”. I moved his hand a bit to expose his private parts and his arm snapped off at the elbow. Inside I could see dried muscle and bone. This definitely was not a dummy.

– Chris Haynes (från Sideshow Outlaw: Elmer McCurdy)

Figuren var alltså ingen docka – det var en människa, närmare bestämt den balsamerade kroppen av rånaren Elmer McCurdy. McCurdy hade skjutits ihjäl 1911, och efter döden alltså balsamerats. Under de kommande årtiondena hade liket gjort en makaber turné med kringresande nöjesfält för att slutligen hamna i Lustiga huset i Long Beach, Kalifornien. Vid det laget tycks alla ha glömt att “dockan” Elmer en gång hade varit en riktig, högst levande människa.

Det kan låta som en vandringshistoria, men är faktiskt sant. Ibland överträffar verkligheten våra fantasier, också när det gäller vad som händer på nöjesfältet efter stängningsdags…

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Hög på höghus?

SkyskrapaAv någon anledning gillar människan att bygga sina boningar på höjden. Förklaringarna varierar (även om vissa framstår som mer trovärdiga än andra): liten tillgång på tomtmark, jakten på nya arkitektoniska triumfer, strävan mot himlen, kroppskomplex, trasiga leksaker som barn, billig cement, arbetslöshet bland arkitekter och byggnadsarbetare…

Världens för närvarande högsta hus är det taiwanesiska Taipei 101, med en höjd på 448 meter – och då är inte tornmasten eller “spiran” inräknad.

Om detta och mycket mer kan den intresserade – med eller utan höjdskräck – läsa på SkyscraperPage, som verkar vara ett formidabelt Mecka för höghusnördar: här finns tabeller, diagram, bilder, forum och mycket mer.

Självklart finns här också information om svenska byggnader: Turning Torso, Kaknästornet, Globen och Uppsala domkyrka är några av dem.

Höga husPå SkyscraperPage betyder storleken om inte allt, så i alla fall det mesta. Därför är det helt rimligt att man också kan få byggnaderna snyggt uppradade bredvid varandra i allehanda åskådliga diagram. När det gäller utseendet låter byggnaderna däremot inte sig rangordnas lika lättvindigt; här får man fortfarande förlita sig på sin högst personliga smak.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Varning för munkar

kyrkfonster.gifJag brukar försöka avstå från att döma ut andras musiksmak, men dagen till ära skall jag göra ett undantag. Följande är att betrakta som en icke-rekommendation; den som till äventyrs känner sig träffad bör sluta läsa nu.

Hur som helst: jag är ingen storkonsument av reklamradio, vilket antagligen är förklaringen till att jag tills idag varit lyckligt ovetande om den absurda “musikaliska” skapelse som döpts till Munkarna. Idag skingrades emellertid illusionen av lycka, när en radiospot introducerade detta fenomen – “munkar” som sjunger svenska pop- och rocklåtar.

De så kallade munkarna utger sig för att tolka “svenska popklassiker” på ett sätt som uppenbarligen skall föreställa gregoriansk kyrkosång. Någon har masat sig in i en studio och på ett lika bisarrt som taffligt sätt spelat in låtar av så vitt skilda artister som Kent, Ted Gärdestad, Ebba Grön och Tomas Ledin – alla med den gemensamma egenskapen att de nu “förbättrats” av fejkad körsång, svampiga syntflöjtmattor och vem vet vad.

Påfundet dyker dessutom upp 15 år efter att Enigma slog igenom med något som på ett märkligt sätt kändes innovativt då, men som nästan omedelbart kom att urarta i en formidabel landsplåga av mer eller mindre munkiga musikstycken, det ena löjligare än det andra. Frågan är emellertid om inte detta tar priset… Ebba Gröns “800 grader” tolkad av en hobbymunk i en hemmastudio – kan det bli värre?

På den så kallade gruppens hemsida hävdas att “så här har du helt enkelt aldrig hört dina favoritlåtar förut”, och det är förvisso sant. Jag tror aldrig att jag har hört något liknande.

Det hela skall alltså föreställa gregoriansk musik, men trots att det påstås att man ibland kan “höra över 30 manliga körstämmor samtidigt på skivan” så framstår enmansorkestern som en trovärdigare källa till denna orgie i digitala ekoeffekter. Men inte ens Pontare, Uggla och Ledin har gjort sig förtjänta av den nesa det innebär att bli “tolkade” av munkarna. Det är inte bra – på något sätt. Och det är inte heller roligt, så försök inte gömma er bakom ursäkten att det hela skulle röra sig om ironi.

Är det en sak som är säker, så är det att någon munk aldrig har varit i närheten av denna produktion. Av det lilla jag har hört (och det räcker mer än väl för att kunna uttala sig) att döma, så framträder “Munkarna” som en vederstygglighet, någonting vars bisarra uppenbarelse ligger mycket långt ifrån det lugna klosterlivet. Möjligen skulle man kunna tänka sig att förvisa upphovsmannen till detta skämt till ett avsides beläget kloster, där han i lugn och ro kan fundera över vilket monstrum han satt till världen.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Fula knep

I en del diskussioner dyker de upp – de fula knepen: gliringar och glidningar, osakliga påhopp och personangrepp. Många är de sätt på vilka man inte bör bete sig i en diskussion, och ett stort antal exempel kan man tveklöst hitta i texten Conversational Terrorism: How NOT to Talk av Dean & Marshall VanDruff. Denna internetklassiker med närmare tio år på nacken har en uppsjö tips för fördröja och förhala, irritera och förolämpa – och i det långa loppet göra sig mer eller mindre omöjlig i sociala sammanhang.

Även om man förvisso kan nå kortsiktig framgång i en diskussion med hjälp av fula knep, så är risken stor att man både gör sig till ovän med motståndaren och skrämmer bort eventuella anhängare. Många av knepen går till exempel ut på att på ett eller annat sätt angripa motståndarens person:

“I used to think that way when I was your age.”

– avdelningen YOU’LL GET OVER IT

“What was it your ex-wife used to say?”

– avdelningen CHEAP SHOT

“What would your father say if he could hear you now?”

– avdelningen SELECTIVE QUOTATION

Andra går ut på att misstänkliggöra motståndaren genom att ifrågasätta hans eller hennes avsikter och goda vilja:

“So you think we ought to just throw out the whole system, then?”

– avdelningen LUNATIC FRINGE

“You said this happened five years before Hitler came to power. Why are you so fascinated with Hitler? Are you anti-Semitic?”

– avdelningen OUT OF CONTEXT

Grepp som dessa syftar till att genom diverse entymemiska krumbukter slå mot motståndarens ethos. Faktum är också att de argument som används i de flesta av exemplen kommer från klassiska loci. Intet nytt under solen, alltså – det är fortfarande effektivt att angripa något eller någon med anklagelser om att saken eller personen är onyttig, orättfärdig, omoralisk, orättvis, ohederligt, och så vidare.

Andra exempel från VanDruffs text handlar mer om att utnyttja själva formerna för diskussionen och effektivt lägga beslag på tid och utrymme. Det kan till exempel handla om att försöka psyka motståndaren ur balans eller genom ogenomträngliga textmassor förhindra att hon eller han får en syl i vädret. Det kan också röra sig om fräcka försök att tillfället i akt och yttra sig i en helt annan fråga eller på olika sätt förhala samtalet till dess att man har kommit på någonting vettigt att säga.

Även om Conversational Terrorism är underhållande läsning, så är det definitivt ingen manual för debatteknik eller vältalighet. Texten innehåller många roliga exempel på hur man kan diskutera – inte hur man bör diskutera (om man inte heter Göran Hägg, förstås). Vill man bli respekterad som debattör, är det i regel en mycket god idé att själv visa respekt mot såväl motdebattörer som publik. Den kortsiktiga vinsten kan annars mycket väl bli till en långsiktig förlust.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Etiketter: fula knep, retorik

Litterärt spam, eller Vad gör H. C. Andersen i min brevlåda?

H. C. AndersenNyligen lyckades ett spammeddelande leta sig igenom mina skräppostfilter för att med en trött suck dimpa ned i inkorgen. Det som vid en första anblick tycktes vara högst ordinär skräppost, skulle emellertid visa sig ha rötter i 1800-talet…

Meddelandet i fråga var av det gamla vanliga slaget: på tämligen usel engelska försökte någon förmå mig att besöka en suspekt webbplats för att där handla billiga bläckpatroner.

Flera av de gamla vanliga knepen hade tillämpats av spammaren, bland annat avsiktliga felstavningar. Faktum är att ordet “ink”, bläck, inte var rätt stavat en enda gång. I stället kunde man beskåda den ena typografiska mutanten efter den andra: “lnk” och “iink” var två av dessa styggelser.

Förmodligen rör det sig här om tilltag där spammaren försöker smita igenom filter som är inställda på att känna igen vissa ord som visat sig vara vanliga i skräppost. Utöver receptfri potensmedicin, lån till obefintlig ränta, akademiska examina, attraktiva sexpartners samt ekonomiskt oberoende och syndernas förlåtelse, så är förmodligen billiga bläckpatroner ännu ett av alla dessa utomordentliga erbjudanden som cirkulerar i e-postreklamens underbara värld.

Det som verkligen väckte mitt intresse var emellertid följande lilla stycke, som stod att läsa längst ned i spammeddelandet:

bey the evil impulse that had shot through his brain. Theboat came safely across the reef to was just what he most wished to know. His grandmother had told him when he was quite name soundedlike any other. But now there sounds in land; but the evil thoughtremained in his heart, and rous it one of the now she was dumb and going to leave them forever, she fel play, 1 where a little boy, just old enough to g 1 begin to

Min första tanke var att det förmodligen bara rörde sig om slumpgenererat nonsens, bifogat för att lura skräppostfiltren – om än med ett visst perverst estetiskt värde: det var ett nonsens som faktiskt liknade litteratur.

I dessa banor gick mina tankar, och jag kunde naturligtvis inte låta bli att googla lite för att se om jag inte kunde finna källan till fraserna. Döm om min förvåning när jag fann denna källa – och när jag fann att det rörde sig om ingen mindre än den danske nationalskalden H. C. Andersen! Själva texten härrörde alltså, om än i förvanskad form, från “A Story from the Sand-Hills“, vilket är den engelska titeln på det danska originalet “En Historie fra Klitterna” (1860), samt från “The Little Mermaid“, det vill säga den berömda berättelsen om den lilla sjöjungfrun, “Den lille Havfrue” (1837).

På något sätt har alltså Hans Christian Andersens äventyr hamnat i min e-postlåda som en del av ett tvivelaktigt reklamerbjudande – tvåhundra år efter författarens födelse. Outgrundliga är litteraturens vägar, kanske särskilt i denna vår digitala tid.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Pressfrihetens dag

Idag, den 3 maj, är det den Pressfrihetens dag, World Press Freedom Day. UNESCO deklarerar härvid följande:

Every year, May 3rd is a date which celebrates the fundamental principles of press freedom; to evaluate press freedom around the world, to defend the media from attacks on their independence and to pay tribute to journalists who have lost their lives in the exercise of their profession.

Skänk gärna en tanke åt de öden som dagligen drabbar journalister i länder som Iran, Irak, Kuba, Eritrea, Vitryssland, Kina och Zimbabwe. Listan kan tyvärr göras längre. Mycket längre.

Ty inte heller i år är pressfriheten självklar i alla länder. Detta sorgliga faktum är något som bör uppmärksammas inte bara just idag – utan varje dag, året om.

(Svenska bloggar som skriver om Pressfrihetens dag är bland andra PromeMorian och Yukio.)

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]