Loci.se

När den politiska debatten hårdnar är det inte ovanligt att tonläget skruvas upp lite; att man använder mer drastiska formuleringar än vad som vanligtvis hörs. Många minns säkert den gamle vpk-ledaren C. H. Hermanssons uttalande om att “någon djävla ordning ska det vara i ett parti”. Att använda ett lite mustigare språk, att ta till kraftuttryck eller till och med svära öppet, kan vara ett effektivt sätt att ge eftertryck åt vad man vill säga. Härigenom kan man väcka uppmärksamhet i mediebruset, slå an en folkligare ton och vädja till åhörarnas känslor.

Det är nämligen inte alltid så lätt att göra sin röst hörd i den mängd av stämmor som oavbrutet surrar i den politiska debatten. Ibland kan det därför vara motiverat att ta till just de där orden som får lyssnaren att haja till och spetsa öronen – vilket ofta leder till ett lite mer vågat språkbruk.

Även en politiker som strävar efter att framstå som folklig kan försöka krydda sitt språk med en och annan svordom. När riksdagen debatterade regeringens ekonomiska vårproposition gjorde man från moderat håll klart att man inte var ute efter att “djävlas med folk”, som talesmannen Mikael Odenberg uttryckte det, och i den fortsatta debatten bollades just detta uttryck fram och tillbaka mellan regeringens och oppositionens företrädare. Detta var i och för sig ingenting nytt. Sedan Fredrik Reinfeldt i samband med diskussionen om sjukersättningen i höstas förklarade att moderaterna inte är “ute efter att jävlas med människor” har både regering och opposition använt frasen för att för ett ögonblick lägga politikerjargongen åt sidan till förmån för en betydligt lägre och vardagligare stil.

Att ta till svordomar kan också vara ett sätt för talaren att visa upp en känslosam, upprörd och engagerad sida. När Olof Palme 1975 kallade Franco-regimen för “satans mördare” var det kanske just svordomens kraft som tydligast slog an på åhörarnas känslosträngar. Det kan emellertid vara svårt att uttrycka sin ilska, oavsett om denna ilska är verklig eller spelad, och man måste hela tiden vara medveten om vad man gör. Skall man tappa behärskningen skall man tappa behärskningen på ett behärskat sätt.

För det är skillnad på svordomar och svordomar. Man kan tryggt använda sig av gamla hederliga svenska kraftuttryck av typen “järnspikar”, men att fara ut i rena obsceniteter är ett övertramp som sätta hela karriärer på spel. Ta till exempel den amerikanske vicepresidenten Dick Cheney, som under den senaste valrörelsen gång på gång fick äta upp att han hade använt ett fult ord på fyra bokstäver för att be en senator dra dit pepparn växer.

Det är också skillnad på person och person; somliga kan svära som borstbindare, medan andra förväntas tala som en bibelförsäljare. Säkert är det också så att toleranströskeln är olika hög för kvinnor och män. Fördomar och könsroller gör förmodligen att fler höjer på ögonbrynen om en kvinna är grov i mun än om en man är det. Detta är emellertid inte något som för den kvinnliga talaren behöver vara enbart av ondo – tvärtom kan det för henne vara nog så slagkraftigt att ibland bryta mot den norm som påbjuder att kvinnan skall vara dämpad och välartikulerad.

Oavsett vilken anledning man har att svära så handlar det hela naturligtvis om sammanhanget, och om vem man är eller vem man vill framstå som. Den politiker som överväger ett lite mustigare språk bör fundera kring vad hon eller han har att vinna på ordvalet: vem som kan attraheras, och vem som kan stötas bort.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]