Arkiv för april 2005

Världsbokdagen – och copyrightdagen

Idag, 23 april, är det återigen dags för UNESCO:s världsbokdag. Just världsbokdagen har säkert många hört talas om, men att dagen ifråga också är copyrightdagen är det kanske inte fullt så många som vet.

Man har valt ett datum med historisk anknytning, och det är inga dåliga namn man valt att luta sig mot:

23 April: a symbolic date for world literature for on this date and in the same year of 1616, Cervantes, Shakespeare and Inca Garcilaso de la Vega all died. It is also the date of birth or death of other prominent authors such as Maurice Druon, K.Laxness, Vladimir Nabokov, Josep Pla and Manuel Mejía Vallejo.

Idag uppmanas man alltså, särskilt om man är ung, att skänka en from tanke till böcker och författare:

It was a natural choice for UNESCO’s General Conference to pay a world-wide tribute to books and authors on this date, encouraging everyone, and in particular young people, to discover the pleasure of reading and gain a renewed respect for the irreplaceable contributions of those who have furthered the social and cultural progress of humanity.

Sålunda: dagen till ära kan man förslagsvis läsa en bok. Frågan är bara hur man firar den andra, och mindre kända, aspekten av begivenheten: copyrightdagen.

By celebrating this Day throughout the world, UNESCO seeks to promote reading, publishing and the protection of intellectual property through copyright. [min kursivering]

I varje fall har ett företag funnit ett sätt att dra nytta av världsbokdagen för att stärka sitt eget varumärke; kanske är det betecknande att den bok som delas ut gratis i landets skolor i lönndom fungerar som varumärkesreklam

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Veckans ord: Ank-hån

AnkaKvällspressen är ju som bekant ganska påhittig när det gäller att sätta iögonenfallande rubriker. Inte sällan sker detta numera med hjälp av orden “chock”, “attack”, “naken”, “hån” eller “rasar” – var för sig eller kombinerade. Det senaste exemplet är Expressen, som idag har en artikel med följande bisarra rubrik:

Här ank-hånas full Olinda i tv

Det hela tycks handla om en före detta dokusåpadeltagare som i berusat tillstånd förmåtts ta på sig en ankmask. Själva hånet skall då ske mot bakgrund av att mycket av det offentliga samtalet i Sverige den senaste tiden har kretsat kring nämnda dokusåpadeltagares mun och storleken på denna. Fråga mig inte varför.

Hur som helst: Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) har som väntat en uttömmande artikel om ordet “hån”. Till förklaringarna hör “skymf, kränkning” och “förödmjukelse, skam, nesa, smälek, vanära”, och det är väl detta som får sägas ha drabbat den ank-hånade.

Så långt inte mycket nytt under solen; Expressen använder sig av ett ord – “hån” – som av SAOB:s exempel att döma har använts på ungefär samma sätt i ett halvt årtusende. Till skillnad från de exempel som anförs i SAOB, så avviker Expressens “ank-hån” kanske framför allt genom att själva hånet här är försett med ett bestämmande prefix. Att prefixet i fråga dessutom är “ank-” gör hela saken lika tydlig som bisarr. Det handlar alltså om ett klargörande från Expressens sida: det är inte fråga om vilket hån som helst, utan just om ett ank-hån.

Mycket skall man läsa innan ögonen trillar av; att “ank-hån” hörde dit hade jag emellertid ingen aning om.

 

Fotnot: Om man tittar närmare på bilden i artikeln, ser man att masken snarare föreställer en gräsand än en anka. Rubriken borde därför i själva verket lyda “Här and-hånas full Olinda i tv”. En viss reservation måste dock göras för att det faktiskt kan vara fråga om ett exemplar av exempelvis lantrasen blekingeanka, och rubriken skulle i så fall vara korrekt. I vilket fall som helst förefaller det som om masken föreställer en andhane och inte en andhona – vilket gör att man med fördel kan fundera kring huruvida det också finns ett visst queert läckage i spektaklet.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Om svordomar och kraftuttryck i politiken

DjävulNär den politiska debatten hårdnar är det inte ovanligt att tonläget skruvas upp lite; att man använder mer drastiska formuleringar än vad som vanligtvis hörs. Många minns säkert den gamle vpk-ledaren C. H. Hermanssons uttalande om att “någon djävla ordning ska det vara i ett parti”. Att använda ett lite mustigare språk, att ta till kraftuttryck eller till och med svära öppet, kan vara ett effektivt sätt att ge eftertryck åt vad man vill säga. Härigenom kan man väcka uppmärksamhet i mediebruset, slå an en folkligare ton och vädja till åhörarnas känslor.

Det är nämligen inte alltid så lätt att göra sin röst hörd i den mängd av stämmor som oavbrutet surrar i den politiska debatten. Ibland kan det därför vara motiverat att ta till just de där orden som får lyssnaren att haja till och spetsa öronen – vilket ofta leder till ett lite mer vågat språkbruk.

Även en politiker som strävar efter att framstå som folklig kan försöka krydda sitt språk med en och annan svordom. När riksdagen debatterade regeringens ekonomiska vårproposition gjorde man från moderat håll klart att man inte var ute efter att “djävlas med folk”, som talesmannen Mikael Odenberg uttryckte det, och i den fortsatta debatten bollades just detta uttryck fram och tillbaka mellan regeringens och oppositionens företrädare. Detta var i och för sig ingenting nytt. Sedan Fredrik Reinfeldt i samband med diskussionen om sjukersättningen i höstas förklarade att moderaterna inte är “ute efter att jävlas med människor” har både regering och opposition använt frasen för att för ett ögonblick lägga politikerjargongen åt sidan till förmån för en betydligt lägre och vardagligare stil.

Olof PalmeAtt ta till svordomar kan också vara ett sätt för talaren att visa upp en känslosam, upprörd och engagerad sida. När Olof Palme 1975 kallade Franco-regimen för “satans mördare” var det kanske just svordomens kraft som tydligast slog an på åhörarnas känslosträngar. Det kan emellertid vara svårt att uttrycka sin ilska, oavsett om denna ilska är verklig eller spelad, och man måste hela tiden vara medveten om vad man gör. Skall man tappa behärskningen skall man tappa behärskningen på ett behärskat sätt.

Dick CheneyFör det är skillnad på svordomar och svordomar. Man kan tryggt använda sig av gamla hederliga svenska kraftuttryck av typen “järnspikar”, men att fara ut i rena obsceniteter är ett övertramp som sätta hela karriärer på spel. Ta till exempel den amerikanske vicepresidenten Dick Cheney, som under den senaste valrörelsen gång på gång fick äta upp att han hade använt ett fult ord på fyra bokstäver för att be en senator dra dit pepparn växer.

Det är också skillnad på person och person; somliga kan svära som borstbindare, medan andra förväntas tala som en bibelförsäljare. Säkert är det också så att toleranströskeln är olika hög för kvinnor och män. Fördomar och könsroller gör förmodligen att fler höjer på ögonbrynen om en kvinna är grov i mun än om en man är det. Detta är emellertid inte något som för den kvinnliga talaren behöver vara enbart av ondo – tvärtom kan det för henne vara nog så slagkraftigt att ibland bryta mot den norm som påbjuder att kvinnan skall vara dämpad och välartikulerad.

Oavsett vilken anledning man har att svära så handlar det hela naturligtvis om sammanhanget, och om vem man är eller vem man vill framstå som. Den politiker som överväger ett lite mustigare språk bör fundera kring vad hon eller han har att vinna på ordvalet: vem som kan attraheras, och vem som kan stötas bort.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Bloggandet som meritering?

I samband med att jag skrev mitt föregående inlägg, så kom jag att reflektera över följande passage i Per Anderssons artikel om bloggosfären, där han intervjuar Erik Stattin:

Det finns nog, säger han [Stattin], folk som börjar blogga för att de hoppas få bli krönikörer på någon ledarsida: bloggen som en meritförteckning i realtid.

Påminner inte detta lite om forna tider, då förhoppningsfulla ämbetsmän ägnade sig åt skrivande för att meritera sig i karriären i statliga institutioner och ämbetsverk? Visserligen rörde det sig då det begav sig om vitter meritering, men är egentligen steget så långt från denna “lärda skönlitteratur” till vissa av dagens alster i bloggosfären?

Kanske är det så att bloggosfären erbjuder en ny arena där skribenter har möjlighet att visa upp sina konster i hopp om att stormedia skall bjuda in dem till de fina salongerna. Det hela är ytterligare en aspekt av hur bloggosfären interagerar med resten av världen, och hur bloggandet bidrar till att skapa nya kulturella strukturer – eller till att återuppväcka gamla. Kanske har vi bara sett början på utvecklingen.

Den som är intresserad av den gamla vittra meriteringen kan gärna vända sig till Bo Bennich-Björkmans avhandling Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550-1850 (diss. Uppsala, 1970), som är en av hörnpelarna i den svenska litteratursociologins historiska studium.

En av slutsatserna i Bennich-Björkmans avhandling är att just arbetet som ämbetsman var någonting nödvändigt för att man skulle kunna upprätthålla ett författarskap. Den ekonomiska verkligheten tvingade författarna att ställa pennan i en uppdrags- eller arbetsgivares tjänst. Att kunna leva enbart på sitt eget skrivande var ytterst få – om ens någon – förunnat, då någon kommersiell bokmarknad inte utvecklades ordentligt förrän först på 1800-talet.

Frågan är om detta är utsikter som också väntar skribenterna i dagens bloggosfär, och vad de i så fall tycker om detta.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Tillbaka i bloggosfären

Folk i rörelse Så var man då tillbaka i den eviga ungdomens stad; dags att komma i kapp med sitt liv hemmavid – och därmed också med livet i bloggosfären. Detta är ju något som i allra högsta grad pågår för fullt trots att man själv inte alltid medverkar.

Efter några dagars utevaro har flödesaggregatorn samlat på sig hundratals nya inlägg, och man måste ställa sig frågan i vilken utsträckning man kommer hinna läsa i fatt vad som har skrivits.

På det hela taget kan man ju fråga sig hur mycket av det som skrivs i bloggosfären som är intressant så här ett par dagar senare; en icke obetydlig andel av det som publiceras har ju något av en dagsländekaraktär. Nyheter – eller kvasinyheter och pseudonyheter – föds och lever sitt korta liv inom loppet av timmar eller dagar i en bloggosfär där jakten på det aktuella är evolutionens motor.

Eller skall man kanske säga att aktualiteten är en av motorerna? För bloggvärlden har ju så många fler sidor, och det finns lika många skäl att blogga som det finns bloggare.

Ett par av dessa sidor lyfts fram i en kultursidesartikel i Expressen, där Per Andersson talar om och med Erik Stattin. Skrivandet som opinonsbildning; skrivandet som meritering; skrivandet som personligt uttrycksmedel; skrivandet som ett sätt att strukturera upp det kaotiska nätet och för andra presentera sin bild av verkligheten (här väljer också Stattin att se sin egen bloggverksamhet som en “brandvägg” mot vad man får förmoda ses som mindre intressant).

Alla verkar ha sin egna anledningar att skriva i bloggosfären, och var och en av dessa anledningar är väl så god som någon annan.

Ytterligare en aspekt – i mitt tycke en av de viktigare – är bloggosfärens dialogiska karaktär med de ständigt pågående samtal som förs inom och mellan olika bloggar, mellan bloggare och deras besökare, mellan bloggare och massmedia och världen i övrigt, och så vidare. Kanske är det denna aspekt som gör sig gällande när man känner sig lite “utanför” efter ett par dagars frånvaro. Det är på sätt och vis som när man i verkliga livet deltar i en konversation, men tvingas avvika en stund för att uträtta något ärende. Att sedan återvända till ett samtal som fortsatt utan ens egen medverkan kan vara nog så förvirrande.

På ett djupare plan väcks kanske inte blott frustration över att man missat tillfällen att göra sin röst hörd. Kanske smyger sig också in en insikt om ens relativa obetydlighet; en insikt om hur det ständigt pågående samtalet fortgår i högsta välmåga oberoende av ens egen medverkan.

Skall man då i efterhand försöka komma i kapp vad som sagts? Det hela är väl i slutändan ett personligt val: det skrivna ord som konstruerar bloggosfärens dialog tillåter – på ett sätt som inte är möjligt i ett samtal i den “verkliga” världen – en bloggare att ta del av och kommentera det som tidigare sagts. Om man som bloggare sedan verkligen vill göra detta, beror väl på smak och läggning. Vissa är framför allt intresserade av att kommentera det aktuella, att ta del i det samtidiga samtalet – andra ser samtalet mer som en skriftlig, öppen korrespondens kring ämnen som förhoppningsvis intresserar och berör; även här handlar det om de personliga preferenser som bestämmer varför man bloggar.

För det är väl i bloggosfären som överallt annars: var och en blir salig på sitt sätt.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Naturligtvis

Naturlig kossa?I dessa dagar där skapare av stenåldersdieter och anhängare av aromaterapi slåss med månglare av mulltoaletter och miljöbilar om att erbjuda den moderna, miljö- och självmedvetna människan lindring för kropp, själ och samvete, kan det vara på sin plats att ägna en tanke åt vad det är som egentligen åsyftas med det “naturliga” alternativ som man förväntas välja.

Ty hur ofta saluförs inte en vara, en åsikt, en pedagogisk inriktning, en livsstil eller vad det vara månde med motiveringen att dethandlar om någonting “naturligt”?

“Det naturliga” har i vår tid blivit något av ett stående argument, närmast en modern motsvarighet till den klassiska retorikens loci. Man kan nästan alltid hänvisa till det naturliga, för att därigenom ta en intellektuell genväg förbi sådana besvärligheter som krav på vetenskapliga bevis.

Det hela fungerar genom den outtalade premissen “det som är naturligt är bra”; påståendet “denna företeelse är naturlig” är därigenom tänkt att leda fram till slutsatsen att “denna företeelse är bra”. Talet om “det naturliga” blir därför oftast till ren pathosargumentation, där man vädjar till föreställningar om en vänlig och felfri natur och en strävan efter ett harmoniskt, miljö- och människovänligt liv för att sälja allt från blöjor, saft och elström till politiska beslut.

Haken är naturligtvis att den outtalade premissen inte alltid stämmer: “det naturliga” är inte alltid bäst för människan. Det kan här vara värt att damma av en gammal text från The Skeptic’s Dictionary som behandlar just ordet naturligt:

Something present in or produced by nature is natural, such as an earthquake or typhoon, or a poisonous mushroom. Death is natural in the sense that to die is to conform to the ordinary course of living things in nature. For a diabetic to die from lack of insulin would be natural. It would be unnatural for a diabetic to inject natural or synthetic insulin, since injections are not natural. Rotting wood on your porch is natural in the sense that you have not used anything artificial to protect it. The smell of rotting garbage is natural. Meanness and cruelty are natural to some people; that is, they are inherent, non-acquired personal traits. Some people are apparently natural born killers. Squishing bugs and kicking cats is natural for some people, in the sense that they do such things spontaneously, without reflecting on their actions. Nudity is the only natural state for animals, even humans. All clothing is artificial, that is, not natural. So are the fillings in your teeth. So is all make-up and jewelry. Bearded men are natural. To shave is to do something unnatural. […]

Att “det naturliga” trots allt är så lockande kan vara ett vackert bevis på hur människan har en i grunden positiv syn på den värld som hon lever i, men det är också ett tecken på misstro och civilisationskepsis. Kanske är det mänskligt att ifrågasätta det onaturliga, men naturligtvis borde detta också gälla det naturliga.

[ Detta inlägg har flyttats från en äldre version av bloggen. ]


Etiketter: natur, naturlighet, retorik