Att sälja chips och identitet

I dagens SvD skriver Margit Richert en mycket intressant anmälan (“Så avspeglas klassamhället i chipshyllan”) av Dan Jurafskys The language of food. Det är underhållande och tankeväckande läsning – och har kanske oväntade beröringspunkter med min studie om skoltal under första hälften av 1800-talet. Här finns uppenbara paralleller mellan hur man i dagens Sverige (enligt Richerts egen ‘undersökning’) marknadsför chips i olika priskategorier och hur man under 1800-talet betonar olika värden i tal hållna i olika typer av skolor (läroverk, folkskola etc) genom att i olika grad framhäva tradition, nytta, modernitet etc. Ju exklusivare skolor – och chips – desto tydligare betoning av “traditionen” som ett sätt att skapa identitet. Med detta sagt ser jag dock inga tydliga orsakssamband mellan vad kanske kyrkoherden sagt vid skolavslutningen 1838 och vad det står på jumbopåsen med chips i dag, skall nog tilläggas.


Viljan är människans högsta kraft

Tal af TegnérSista månaden på terminen, och arbetsdagarna blir längre i takt med dagsljuset. Jobbar, mellan handledning, schemaläggning och salsbokning, med skoltal av bl.a. Tegnér:

I unge, föräldrars och lärares hopp! Mitt hjerta röres då jag ser Er församlade, ifrån ynglingen, som redan börjar drömma om ära och bedrifter, ända ned till den tvåfotade primula veris, den sorglöse åttaåringen, som ej har något högre bekymmer än sin lexa. Ty när jag ser en samling af barn, då ser jag ju äfven med detsamma ett tillkommande tidehvarf som står beslöjadt framför mig; men när det en gång kastar tillbaka sin slöja, då äro vi icke mera till, våra hjertan äro stoft, och hvad vi tänkt och verkat, det är blott en skuggbild i minnet, blott ett eko ur det förflutna. I ären det slägte som skall aflösa oss, skall vittna för eller mot oss när vi gått till hvila. Hvem vet hvad krafter som slumra inom Er, hvad öden som förestå Er, hvad godt eller ondt I kommen att stifta i verlden? Emedlertid märken I att vi här öfverlägga om säkraste vägen att befordra Ert bästa; men alla våra öfverläggningar äro fåfänga om I ej sjelva understödjen oss. Ert verkliga bästa är i Er egen hand: förspillen det icke, ty det återvänder ej mera. Befordren våra afsigter med Er, hvar och en som han kan, med olika förmåga, men med allvarlig vilja; ty hvad menniskan rätt allvarligt vill, det kan hon merendels. Viljan är menniskans högsta kraft, den kraften är sig sjelf nog, hon står fadder åt lyckan. Större delen af Er går bort för att snart återkomma. Välkomna åter, en hel sommar mognare än nu i kunskap. Sommardagarne äro långa i Norden, och den gamle Vishetsguden, Solen, går sent till sängs och stiger tidigt upp för att lysa de vettgiriga unga. Låten honom ej finna er sofvande, utan skina, från morgon till qväll, på ett vaket, ett flitigt, ett sträfsamt slägte.

— Esaias Tegner, “Tal i Jönköpings Skola, Junii 1827″, Tal vid särskilta tillfällen (1831)

Solen står en bi, och tur är väl det. För egen del, och jag tror att många inom akademin kan hålla med mig, tycks det vara likadant varje år: de månader då det kanske är som allra vackrast utomhus – maj och september – har man som mest att göra inomhus. Tur att man hör till ett vaket, flitigt och strävsamt släkte.


På obehörigt avstånd?

Vad betyder egentligen ett ord? Vem avgör vad, och vem, som skall betecknas hur?

I dagarna är det ordet “obehörig” som är föremål för diskussion i högskolevärlden. “Stopp för obehöriga lärare i högskolan” heter det i en rapport från SFS, Sveriges förenade studentkårer. Från universitetslärarfacket SULF:s håll är man tydlig i sitt avståndstagande från ordvalet: “[…] det finns inga obehöriga lärare på högskolan. Kriteriet för vad som är en behörig lärare på högskolan regleras i högskoleförordningen, och den anger talande nog att det handlar om visad skicklighet, om doktorsexamen ‘eller motsvarande’ och om ‘annan yrkesskicklighet som är av betydelse’.”

Ser man till den diskussion som förts på nätet härrör en stor del av upprördheten från detta ordval, som bland annat återfinns i SFS-rapportens första krav (“1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande högskolepedagogisk kompetensutveckling.”). Oavsett debatten i övrigt är det dessa formuleringar som nu sprids och avhandlas i äldre och nyare media, och som på många håll blir fokuspunkt för hur hela rapporten skall bedömas. Diskussionen, och diskussionsklimatet, hade emellertid förmodligen sett annorlunda ut utan benämningen “obehörig”.

Låt oss därför i det följande ägna oss åt det uttrycket, och bara det uttrycket.

För ord är viktiga. Ord spelar roll, från de mest byråkratiska av beteckningar till våra vardagligaste uttryck. Jag vill nedan utgå från just detta antagande om att de benämningar som används också spelar har betydelse för hur verkligheten uppfattas. Detta är något som av Kenneth Burke omtalas som “terministic screens“, vilket kan beskrivas som de språkliga ‘filter’ som vi lägger på den verklighet i vilken vi lever. Som människor använder vi oss av språk och symboler för att beskriva och uppfatta vår värld och vårt språk (och de termer eller benämningar vi använder oss av) är inte någonting neutralt. Att kommunicera är både att tala om världen och att tala om värden. Ordval får följder för den man talar med och den man talar om.

Termen “obehörig lärare” är som så mycket annat en språklig konstruktion. Den som är behörig eller obehörig blir det för att hen förklaras vara behörig eller obehörig, och på så sätt blir kampen om benämningarna också en kamp om makt.

Det som jag tror är grunden till att hela saken från universitetslärarhåll uppfattas som särskilt problematisk är att benämningen “obehörig lärare” är så tydligt värderande på ett sätt som, när det gäller högskolan, inte hämtar sin grund i några faktiska, entydiga regelverk.

Uttryck som “behörig” eller “obehörig” antyder vid första påseende ett fokus på formalistiska, inte kvalitativa aspekter. Etiketten “obehörig” säger egentligen inget om lärarens faktiska pedagogiska kompetens, men desto mer om hens tillhörighet (till sin arbetsplats, akademin) och om hens rätt till tillhörighet. Denna tillhörighet kan förvisso definieras utifrån ett visst regelverk, men då något sammanhållet sådant inte existerar på universitetsövergripande nivå blir det de facto fråga om inte bara en subjektiv benämning utan en subjektiv benämning till många lärares nackdel. (Förvisso kan man diskutera om formella krav leder till faktisk kompetens, men i den begreppsliga förståelsen av termen “obehörig” är det inte de dimensionerna som avhandlas här.)

Så långt rör vi oss på benämningsplanet, men låt oss gå närmare in på det värderande ställningstagande som ligger i användningen av termen. Även om det går att diskutera kopplingen mellan behörighet och kompetens så ligger förmodligen det som provocerar i den djupare betydelsen av “behörighet”. Den som saknar behörighet är någon som gör något som hen inte har rätt att göra. Det är någon någon som hör inte till, någon som bör exkluderas.

SAOB anger ger för ordet “behörig” betydelserna “som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig” och “som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet” samt de ålderdomligare “som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. momont o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till” och “som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt)”.

På detta sätt benämns alltså de individer som inte är lever upp till formalistiskt men godtyckligt satta krav: de – enskilda lärare, som får termen klistrad på sig – är inte behöriga. De inte hör till. (Eftersom detta resonemang fokuserar enbart termen “obehörig lärare” tänker jag inte påpeka att hur rapporten också att vill att dessa skall “stoppas” – denna innebörd ligger redan i termen.)

Häri tror jag att mycket av upprördheten ligger: den enskilda universitetslärarens motstånd mot att, oavsett hens faktiska kompetens, bli omtalad som “inte behörig”. För en enskild lärare spelar det inte så stor roll om det är en abstraktion, en hypotetisk ideallärare, som avses i rapporten; det är den enskilda läraren som hamnar i en diskurs som sätter etiketter som “behörig” eller “obehörig”. För att en sådan diskurs inte skall väcka motstånd bör föremålen för diskursen (det vill säga lärarna) nog knappast uppfatta den som baserad på lösa eller moraliskt ohållbara grunder.

Egentligen är det kanske ganska enkelt. Hade en annan term valts, till exempel “lärare utan tio veckors högskolepedagogisk utbildning” (vilket rapporten nämner) eller “lärare utan tillräcklig pedagogisk kompetens” (vilket rapporten åsyftar) , hade diskussionen blivit en annan och den hade förmodligen i större utsträckning kommit att handla om vilken högskolepedagogisk utbildning som behövs, inte om huruvida vissa lärare hör hemma på universitetet eller ej. Därmed hade mycken förvirring, uppgivenhet och, sist men inte minst, helt onödig osämja mellan lärar- och studentrepresentanter kunnat undvikas.


Från råhet till renare seder

En icke obetydlig del av skolans berättelse om sig själv är den om framåtskridandet från mörkare till mer upplysta tider. Här finns naturligtvis de övergripande återklangerna av ett samhälles förvandling från krigförande stormakt till alltmer ordnad och modern nation, men det handlar också om en grund för, och samtidigt ett utmärkt kontrastmaterial för att framställa sig själv i civilisationens ljus:

“Oaktadt ungdomens öfning uti och förmodligen böjelse för desse blidare yrken, som vanligen pläga anses för tecken till mildare seder, visade sig likväl under första seklet efter Skolans stiftelse utbrott af råhet och sjelfsvåld. Under Prosten Comins tjenstetid ifrån 1651 till 1659 skall icke så sällan händt, att han under predikan måste stanna och äska ljud af den bullrande Skolungdomen. 1692 anmälte både Inspector och Magistraten, att någre Skoldisciplar tillåtit sig utvandringar om nätterna med skjutgevär och värjor, åstadkommit allarm och fensters inslagning. Desse brottsligheter blefvo allvarsamt beifrade. Handlingarne för ett senare sekel vitsorda renare seder och mera värdigt förhållande.”

— Wilhelm Faxe, Tal vid invigning af det för Hertig Carls skola i Christianstad nybygda lärohus, hållet den 3 maj 1835

Det är en inte allt för vågad gissning att berättelsen om framåtskridandet spelar stor roll även i dagens skola – ja, kanske till och med huvudrollen. I den moderna skolan – liksom i moderniteten i stort – är tanken på framåtskridandet något av ett mål i sig, så frågan är vilka redogörelser för elände och missförhållanden som behövs för att hålla berättelsen i gång.


Efterlysning: gamla exemplar av Elementa rhetorica

Marginalia i Elementa Rhetorica

En av de artiklar jag arbetar på behandlar pedagogiska och retoriska funktioner hos marginalia i tidigmoderna läromedel.

Bland annat studerar jag marginalanteckningar och annat ‘klotter’ i Gerardus Johannis Vossius’ Elementa rhetorica, en liten latinsk retoriklärobok som användes i den lärda svenska skolan från mitten av 1600-talet till början av 1800-talet.1Dessutom kom den ut i ett antal utgåvor på svenska under 1700-talet, huvudsakligen inriktade mot en icke latinkunnig publik; se Stefan Rimm, Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro; Uppsala: Stefan Rimm 2011), s. 117 ff.

Eftersom jag i denna studie undersöker faktiska spår som olika elever och andra läsare lämnat efter sig i verket behöver jag också ta del av så många skilda exemplar av verket som möjligt. Av särskilt intresse är upplagor tryckta i Sverige, men också upplagor tryckta i utlandet kan vara intressanta eftersom också sådana använts av elever i svenska skolor och gymnasier 2Läroboksförsörjningen var något som till stor del ordnades utan skolornas direkta inblandning, och som samtidigt, för latinska verk, var en del av en internationell marknad för läromedel. Jfr Rimm 2011, s. 112 f. samt Stefan Rimm, ”Textbook Supply and Shortage in Eighteenth-Century Sweden”, i History of Schooling. Politics and Local Practice, red. Carla Aubry & Johannes Westberg (Frankfurt am Main, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Wien: Peter Lang, 2012), s. 196-2013.

Om någon har ett exemplar av boken och kan tänka sig att på ett ellar annat sätt göra det tillgängligt för undersökningen skulle jag bli mycket tacksam. Kontakta mig i så fall på stefan.rimm@oru.se.

Fotnoter   [ + ]

1. Dessutom kom den ut i ett antal utgåvor på svenska under 1700-talet, huvudsakligen inriktade mot en icke latinkunnig publik; se Stefan Rimm, Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro; Uppsala: Stefan Rimm 2011), s. 117 ff.
2. Läroboksförsörjningen var något som till stor del ordnades utan skolornas direkta inblandning, och som samtidigt, för latinska verk, var en del av en internationell marknad för läromedel. Jfr Rimm 2011, s. 112 f. samt Stefan Rimm, ”Textbook Supply and Shortage in Eighteenth-Century Sweden”, i History of Schooling. Politics and Local Practice, red. Carla Aubry & Johannes Westberg (Frankfurt am Main, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Wien: Peter Lang, 2012), s. 196-2013.

Omstart

Den här bloggen startade för ganska exakt tio år sedan. När den nu, efter många års dvala, smyger igång igen är jag själv kanske lika förvånad som någon annan.

Mycket hinner förändras på ett årtionde, både på det professionella och det personliga planet. Det sägs att man aldrig stiger ner i samma flod två gånger, och när jag nu föresätter mig att så smått börja blogga igen är det i en annan position och med en annan ambition än tidigare.

Där jag inledningsvis, först som magisterstudent i retorik och därefter som doktorand i pedagogik/utbildningshistoria, författat högst spridda anmärkningar över skilda ämnen skriver jag nu som forskare och universitetslektor i retorik.

Även om jag fortfarande förmodligen har något slags tanke på att, mest för min egen skull, samla ihop strödda tankar och observationer kommer fokus att ligga på det som har med min egen forskning att göra.

Den som till äventyrs är intresserad av retorik, kulturhistoria och utbildning, av kunskap och kommunikation, kommer därför att kunna följa spår, sidospår och kanske till och med villospår i anslutning till de forskningsprojekt jag bedriver.

Dels handlar det om läromedel under tidigmodern tid, i en period mellan handskriftspråklighet och tryckskriftspråklighet. Dels handlar det om retoriska praktiker och identiteter i skolor under 1800-talets första hälft, i ett framväxande skolväsen som präglades av såväl segregation som integration.

Såväl läroböcker och marginalia som skoltal – och åtskilligt däremellan – är föremål för min forskning. Det är mitt mål att bloggen också skall avspegla denna bredd.


Uppsamlat 2012-06-08

twitter (feed #6)
RT @berfrois: Why the fiction of ideas should be so neglected is beyond me. – Ray Bradbury http://t.co/5XzcHHfB @parisreview [rimm]

Uppsamlat 2012-04-13

twitter (feed #6)
"Retorik, dygd och fostran": onsdag 11 april presenterar jag min forskning på Södertörns högskola http://t.co/RUMW4B78 [rimm]
twitter (feed #6)
RT @scalzi: Wait, a social network I barely use has bought an app I don’t use at all with money that’s not mine? THIS CHANGES EVERYTHING. [rimm]
twitter (feed #6)
Till stöd för den tryckta boken:
http://t.co/PZ1T9F8E [rimm]
twitter (feed #6)
RT @FrailestThing: Facebook as Rear Window: What Hitchcock and Gadamer Can Teach Us About Online Profiles — http://t.co/xlKCU1gc // new … [rimm]
twitter (feed #6)
Som lärare skulle jag uppskatta en mobilversion av Studentportalen. Antar att studenterna också skulle göra det. Ping @uppsalauni [rimm]
generic (feed #5)

Uppsamlat 2012-04-06

twitter (feed #6)
Sverige och allt det andra. Det svenska 1700-talet i kosmopolitisk belysning, Uppsala 25-26 oktober 2012 http://t.co/gN4hvTJW [rimm]

Uppsamlat 2012-03-30

twitter (feed #6)
SR Vetenskapsradion Forum Special: Humaniorans framtid – och varför älskar alla politiker innovation? http://t.co/bPJAdjD6 [Swedish] [rimm]